söndag 15 september 2013

Höstplantering

Något kämpigt att hitta det inre lugnet
efter veckans händelser. 
Att vänta och se hur händelseförloppet
fortgår är frustrerande, alla frågor som dyker upp
är till en viss del obesvarade. 
Det som hänt, har hänt.
Det finns inget annat sätt än att acceptera
och försöka gå vidare. Bygga nytt.

Symboliskt sagt och gjort.
Sommarens blommor tillhör nu det förflutna.
Höstens planteringar är ett löfte om nytt, 
det som är idag och som går framtiden
till mötes. Tidevarv är en föränderlig utveckling
både på gott och ont...

2 kommentarer:

~ Eva ~ sa...

Tidevarv komma, och tidevarv gå.
Tror att jag mer än väl förstår Din akänslor kring det som hänt.
Så otroligt sorgligt :(

Min Farmors hus stod också sådär som en trygghet genom tiderna.
Men så efter alla år av denna känsla av orubblig trygghet, så gjorde några ungdomar skadegörelse, och bröt sej in och härjade runt, och grisade ner, och...strax efteråt slog blixten ner i Huset!

Då summerade jag ihop tankar, känslor och en del andra kalla fakta, och valde att lämna.

Jag drömmer om Huset än, men känner ingen saknad längre, det blev lugnare såhär för mej...

Kramen från Eva

H ennA sa...

Eva...

visst är det ledsamt. Att försöka förstå syftet med skadegörelse och även mordbrand, är en smått omöjlig uppgift. Att gå igenom alla känslor man har och även försöka tänka rationellt, krasst om det som hänt tar både kraft och ork. Så småningom när utredning och förhoppningsvis att man även finner förövaren så måste vi tänka framåt och eventuellt bygga nytt, då det trots allt är en liten gård ute på landet.
Just nu vill man bli kvitt rädslan att det kommer att hända igen, för det är trots allt en slags våldshandling gentemot ens egen familj.

Alla har vi vårt öde, blixten som slog ner i din farmors hus kanske markerade att här är det dags att gå vidare i livet...vem vet?

Jag drömmer om huset som står kvar, att skadegörelsen fortsätter och att även den blir ett offer för elden...jag önskar att den får vara ifred för all grymhet från yttervärlden...


Kram Anne