Helgen som gick kom med ett tråkigt besked om att
skadegörelse åsamkats stugan vi har i Finland.
Fönsterrutor som krossats, sammanlagt tio fönster.
En kostsam historia i sig. Så onödigt.
Och något konstigt.
Stugan vi har är den näst sista på den vägen
varav huset som handhar
ändstationen är bebodd året om.
Grannen går eller åker förbi vår
stuga som står intill vägen, nästan dagligen.
I lördags upptäcktes skadegörelsen.
Stugan som varit ett sommarboende
i över 20 år, då farmor flyttade in till staden...har inte
haft ett endaste inbrott eller någon annan skadegörelse
under alla år. Tills nu.
Polisanmälan har gjorts och polisen har varit på plats
kollat igenom förstörelsen och gjort några viktiga fynd.
Först chocken av att det har hänt,
sen bearbeta de upprörda
känslorna som kom som ett brev på posten.
Sen det sunda förnuftet som sa att det går att
fixa i ordning, trots den beska eftersmaken
som blev kvar. Så himla onödigt.
Den olustiga känslan som hängde kvar,
var något svårare att skaka av.
Vem vill orsaka skada medvetet? Varför?
Det är ju bara...så onödigt.
Ett telefonsamtal. Med tråkigt innehåll.
Att försöka svälja tårar innan man fått veta all fakta.
Att sitta här hemma när man helst av allt vill åka till stugan
som ligger 1000 km bort...omedelbart bums, gör saken inte enklare.
Att ta in det som sägs, är som ett knytnävsslag i magtrakten
och den andra näven som kramar hjärtat så att det smärtar.
Skadegörelsen som först var sönderslagna fönsterrutor
var ju reparerbart...men det här...att få höra
att det har varit en brand...att det har brunnit...det har
verkligen brunnit och skadorna är enorma.
Tusen frågor och varför?
Här sitter vi så långt bort just nu och ingenting
kan vi göra. Alla dessa snurriga frågor, den trygga
grunden som skakats till rejält. En av de fasta punkterna
som finns där längre bort, som är en del av oss
och varit så genom hela livet. Är endast aska.
En bild säger mer än tusen ord. En bild ville jag ha.
För det sunda förnuftet säger att det är lättare att hantera
fakta än blint irra runt i mörker.
En bild fick jag se.
Obeskrivlig smärta, chock. Förtvivlan.
Förhoppningar som krossats. Förödelsen som är kvar.
Det går aldrig att reparera. Alla minnen, händelser.
Dom finns där i väggarna...som numera är borta.
En enorm askhög.
Så trött jag är, så frusen.
Ledsen, arg, förbannad, förtvivlad.
Att lördagens och tisdagens händelser går hand i hand
kan väl inte bara vara en slump?
Att ytterligare fönsterrutor slagits sönder i stugan
kan väl knappast vara slumpmässig?
Jag är rädd. Rädd för att den som orsakat
denna massiva förstörelse inte riktigt har gett upp.
Stugan står fortfarande kvar idag.
Innerligt önskar jag att den får vara ifred i många
många år till.
Det kommer aldrig mer bli detsamma.
Jag vill inte ha bara en bild. Jag vill att det ska
vara som det alltid varit. Oförstörd.
Inte en askhög...:-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar