Jag kan väl säga att jag är van,
eller att jag känner igen mig.
Speciellt efter en natts förhoppningsvis, god sömn.
Det är knappt att jag blir förskräckt längre,
vid åsynen av fågelskrämman i spegeln som
möter min blick.
Kuddens avtryck på kinden tar något
längre tid på sig att försvinna.
Håret påminner mycket om ett skatbo.
Spretar åt olika håll.
Morgontrött tanke far genom huvudet,
kanske kan jag stå ute på ett jordgubbsland
en hel dag? Känna solens varma strålar
och sommarens ljumma vindar. Vifta bort
närgångna fåglar...;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar