Akvarelltavla

Som liten flicka och med en mor

som var ledare för barnverksamhet, så var 

pysslandet ett naturligt inslag från tidig ålder.

Jag tecknade mycket, började sy tidigt,

var med mor när hon hade keramikgrupper

där jag gjorde egna små alster.

Farmors tyglåda var rena rama himmelriket!

Uppmuntran är en ganska viktig del

i skapandeprocessen, speciellt när man är barn.

Lite synd är det att intresset för tecknande avtog

ganska abrupt efter sista gymnasieåret, då jag ansågs

duktig på det, såpass att en av mina teckningar hamnade i

en utställningsmonter i skolan. Att veta att bildläraren

var i valet och kvalet med att ge mig eller den andra

duktiga eleven ett toppbetyg, kändes som en stor 

besvikelse när mitt betyg blev snäppet lägre med flera plus

som inte syns på något papper. Det har ingen större betydelse 

idag, eller kanske...jo...jag ritar ju ingenting. Men

jag tänker mer på hur stor inverkan en lärare kan ha 

i en elevs liv, hur det kan påverka en fortsatt utveckling

i en skapandeprocess, viljan att lära sig mer...

Tonårstiden kan vara tuff nog för många,

en känsla att det man gör, inte duger...kan vara som

ett frö som växer till en planta och påverkar 

framtid och egna val i livet.

Tack och lov så har skaparglädjen överlevt

skolåldern och några nerförsbackar, likt årstider

så är den föränderlig...vilsamt fundersam i vintertid,

sprudlande vårlik, lättsamt somrig, energisk som höstens

stormar. Följsam i livets olika skeenden.

Som en påminnelse och som ett minne för livet

fick jag en tavla i julklapp av kära mor. Mor min som

är mycket duktig på att rita och måla,

 har sparat alster från min barndom och samlat

ihop ett härligt gäng med figurer som jag ritat när jag 

var 6 år gammal :-)

I alla regnbågens finaste färger kan jag nu konstatera

att jag varit ganska duktig med pennan en gång för länge

länge sedan. 

Trevlig helg :-)