Kram till salu?

Det var länge sedan jag råkat på dörrförsäljare.

Mycket beror nog på att man nu bor ute på landsbygden

och avstånden mellan grannar och andra hus

är betydligt längre än den var bakåt i tiden då jag bodde

i ett flerfamiljshus i staden. Jag trivs med tillvaron på landet,

där det för det mesta råder frid och fröjd.

Nu satt jag i bilen och väntade på maken, i ett affärscentra

i en annan stad. Så går en kvinna förbi, backar några steg och viftar

glatt med en ros utanför vår bil. Jag vinkar nekande att jag inte

är intresserad, för det var ju första tanken som slog mig...

hon vill ha pengar.

Kvinnan var väldigt angelägen så jag öppnade dörren något

på glänt, varpå hon jätteglatt säger Hej!..ger mig rosen

och kramar mig med orden välsigne dig...öh? 

I nästa stund har jag ett vykort i handen med nån historia

om en sjutton år gammal son...mer läste jag inte, gav tillbaks

rosen och sa att den får du behålla. 

Kanske gjorde jag fel, men...

Jag kan bidra med en peng till behövande, jag skänker

kläder och prylar till försäljning. Det är mitt val.

Om jag nu sagt till kvinnan att jag inga pengar har (kontanter)

så hade hon nog inte trott på mina ord. Men det är ju sant.

I dagsläget använder jag oftast kontokort och sist gång jag hade

lite kontanter i portmonnän, så gav jag det till systerdottern

bara för att jag tycker om henne så mycket. 

Från henne fick jag en genuint glad kram.

Det är kanske där skillnaden ligger?

Att få en kram från en vilt främmande människa

när jag sitter i en bil, ja det är väl ganska trevligt. Men när 

jag förväntas betala för rosen och kramen efteråt...nja.

Man känner sig lurad på något sätt. 

Ett föraktfullt ansiktsuttryck när man sagt nej, kan göra mig

illa berörd och trots att jag vet att min portmonnä

är tom på kontanter...så kan jag få känslan av att kvinnan

inte tror på mina ord.

Inte alltför längesedan var det en mycket äldre kvinna

som satt utanför ett resecentrum, man fick intrycket 

av att hon inte hade så gott ställt. Jag tyckte mig höra

att köp mig kaffe...Det var en kall dag och jag kan höra

lite galet ibland..heh.

Återigen var det bristen på kontanter som bidrog 

till känslan att inte bli trodd när man sa att vi inte har

pengar att skänka. Sa till maken att jag tyckte 

verkligen att hon sa sig vilja ha kaffe, varpå vi gick 

in på resecentrat där maken köpte kaffe med kort...

Vi gick tillbaks till kvinnan med rykande varm dryck denna

kalla dag, varpå hon snäste..."jag vill INTE ha kaffe!

Jag vill ha pengar!" Kaffet fick vi dricka upp själva...

Det är en svår balansgång mellan att vara berörd och oberörd.

Eftersom jag nu skriver om det här så berör det mig

i och med att jag minns dessa enstaka händelser som efterlämnar

sig en något bitter eftersmak...